Året runt i Stensjö by

Bondens arbete på gården följde årets växlingar och återkom regelbundet år från år. En del arbeten gjordes dagligen året runt, som skötseln av djuren, medan andra utfördes på speciella tider på året. Marken som bonden brukade, åkern, ängen och hagen, sköttes alla på olika tider av sommarhalvåret.

VÅRENS ARBETE
Tidigt på våren föddes lammen och kalvarna. Åkrarna harvades och såddes med det utsäde som sparats från förra årets skörd. Alla gärdsgårdar skulle lagas efter vintern, så att inte korna kunde komma in och beta på gårdens ängar och åkrar. Diken rensades, ved höggs och nya humlestörar sattes upp i byn. Så fort det började grönska i markerna släpptes boskapen ut på bete i hagarna runt byn för att få äta färskt gräs och späda löv efter en lång vinter inne i ladugården med hö och torkade löv som enda foder.

SOMMAR MED SLÅTTER OCH SKÖRD
Under försommaren mognade gräset och örterna på ängen. Bonden hade en del talesätt till hjälp för att bestämma tidpunkten för slåtter och skörd. Man sa t.ex. att höet skulle slås när ”penninggräset skallrar”. I Småland skulle höslåttern vara över i mitten av juli på de torrare ängsmarkerna och i augusti på sankmarksängarna. Betet i hagarna var som bäst under sommaren och korna gav rikligt med mjölk som kärnades till smör och ystades till ost. Honung från gårdens bikupor samlades in och slungades till sötningsmedel för vintern.

HÖST OCH VINTER
Tidigt på hösten skördade man säden på åkern. Säden tröskades under hela hösten och maldes till mjöl i en av byns fyra kvarnar längs Virån. Efter skörden släpptes boskapen ut på åker- och ängsmarkerna för att beta av det gräs som fanns kvar. Åkrarna plöjdes senare under hösten och i november var det tid för slakt av de grisar, lamm och kor som inte skulle behållas över vintern. När snön kom kördes höet hem till gården med släde från ängslador i byns utkanter. Nu började också arbetet med att fälla timmer i skogen runt byn. Fisket kom igång på vårvintern när isen låg tjock på sjön Stärringen.

Stensjöskogens historia

GRANEN EN NYKOMLING
Den högväxta granen som verkar så typisk för det småländska landskapet är egentligen en nykomling i skogen. I fem tusen år fanns här istället en tät och ymnig lövskog av ek, alm, lind, bok, lönn och avenbok. Tall och björk växte i ljusare områden med tunnare jordlager. Men ungefär tusen år senare förändrades skogen. Nu kom granen in i Stensjötrakten och har sedan dess spritt sig över hela Småland och trängt ut lövträden.

LÖVSKOGEN – STENÅLDERSBONDENS MARKER
Hur såg då den småländska lövskogen ut från början, innan granen kom in? I en tät gammal lövskog som inte betas är det mörkt, speciellt under sommaren när alla löven är utslagna och bildar ett skuggande tak. Trots detta är växtligheten helt annorlunda under en tät lövskog än under en granskog. Det beror dels på att skuggan under lövträden är årstidsbunden. Under den ljusa våren innan löven slagit ut har marken under en lövskog en tät och vacker vårflora, som saknas i granskogen där marken ligger i skugga året om. Dessutom blir marken sur i barrskogen och många växter kan därför inte växa där, utan är beroende av den näringsrikare lövmyllan.
Träden i lövskogarna växte med raka väldiga stammar och grenarna började högt uppe vid kronan eftersom det var för skuggigt längre ner mot marken. Det var gott om nedfallna träd i en sådan skog. När Stensjöbygden hade höjt sig ur havet för ungefär fem tusen år sedan kom också stenåldersbonden dit och började röja i lövskogen för att få bete till sin boskap och för att odla säd. De både högg ner träden och ringbarkade dem – dvs. tog bort barken runt om stammen för att träden skulle dö. Skott sköt snabbt upp från de nerhuggna trädens stubbar och stenåldersbondens boskap kunde få gott om bete med späda löv under försommaren.
I det mildare klimat som rådde för fem tusen år sedan gick boskapen fritt i området omkring gården hela året. Nu börjar en tid då större gräsområden inne i skogen hölls öppna genom bete och åkerbruk och nu finns det för första gången en sammanhängande tät gräs- och örtmatta – en grässvål.

ETT KALLARE KLIMAT GAV GÖDSEL TILL ÅKRARNA
Under den tidiga järnåldern, för omkring 2 700 år sedan, blev vintrarna däremot kallare och boskapen behövde komma in till en skyddande ladugård under höst och vinter. Det gjorde att man måste samla in mycket hö och torkat löv till vinterfoder. Det var visserligen mer arbete med att ha korna i ladugård hela vintern, men det gjorde också att man kunde ta till vara gödsel från boskapen och lägga ut på åkrarna. Under stenåldern hade man bara flyttat vidare och brutit upp ny mark, när jorden inte var så bördig längre. Under järnåldern kunde man däremot använda samma åker flera år i rad genom att den gödslades.

DET LJUSA LANDSKAPET RUNT STENSJÖ BY
På 1000-talet börjar en lång tid i Stensjö av intensivt bete och röjning?av markerna runt byn. Nu finns här gott om björk och en i?beteshagarna och det odlas råg på?åkrarna och hö på ängarna. Granskogen höggs tillbaka och lövträden sparades för att hamlas och ge lövfoder till djuren. Detta ljusa odlingslandskap var som mest utbrett runt Stensjö by under 1000-talet till slutet av 1300-talet.
Granen har flera gånger kommit tillbaka och spritt sig in på de odlade områdena när byn inte har varit så befolkad. Under 1940-talet var t.ex. hela området längs vägen från sjön Stärringen upp till byn en enda?tät granskog. Numera sköts landskapet runt byn på ett traditionellt sätt genom att ljuset gynnas och skuggande granar huggs ner, lövträden hamlas och man röjer upp gamla marker som förut varit åker, äng och hagar. När markerna hålls öppna kommer ljusälskande växter tillbaka till de marker som legat öppna i omgångar under nästan fem tusen år.